De djuriska resorna blir alltid bra
”Dom ser lite slöa ut (jag tycker de ser döda ut) men dom sussar på maten. Och vet du varför de kallas havskatt? Jo, dom fräser när fiskarna får upp dem.”
Guiden på Havets Hus i Lysekil går till nästa akvarie. På vägen berättar hon med stor inlevelse att havskatterna har en ovanligt lång parningsakt. ”De riktigt gosar med varandra! I 36 timmar!”
Stannar vid ett klappakvarie. Barn lyfter stora krabbor som vispar runt med tentaklerna. ”Visste du att skaldjur ömsar skal, dom växer ur dom och byter till större.” Och jag ser framför mig hur nakna de måste se ut utan den där rustningen. Hur de kanske skyler sig, till och med fryser innan de hittat ny förklädnad.
Och klorna är fiffiga, som en kniv (knibeklo på bohuslänska) och en gaffel. En att hålla med, den andra för att krossa med.
Jag är helt i guidens våld då hon lägger något blött i min hand. Den både ser ut och känns som en inlagd gurka. Sjögurka! Hon pekar på det jag skulle gissa är munnen och säger: ”Här är baken och där brukar en liten kompisfisk knacka på. Dom lever i symbios. Fisken gör rent i stjärten.”
”Och vad får fisken ut av det hela?”
”Maten i stjärten.”
26 augusti, 2010