Botswana Tag

Han heter Peter och sitter bredvid mig på en fest. Han har en tröja på sig som utstrålar Afrika och ett red ribbon fastsatt på bröstet. Knappt har vi presenterat oss förrän han börjar berätta om en resa i Botswana. Peter säger ingenting om lejon och elefanter, desto mer om barnen i byn han besökte med hjälp av guiden. De föräldralösa barnen. Femtioårstalen avlöser varandra, vinet fylls på, min bordsvän fortsätter berätta. Han ska samla in pengar till en skola, i Botswana är en av fyra hivsmittade. Häromdagen träffade jag honom igen. Nästan ett år har gått sedan festen. Han har varit tillbaka i byn, lämnat block och pennor, pengar till väggar och tak på skolan. Jag tänker på Peter när jag pratar med en annan vän. En som funderar på att resa till Sydafrika i höst men som tvekar inför en programpunkt: Besök i kåkstaden Khayelithsa i Kapstaden. Det är ingen världsfrånvänd vän, tvärtom, medveten, engagerad i rättvisa och har sett fattigdom förut. Men han står inte ut med att ”titta in i andras elände som om de vore apor i bur”. Jag kan förstå honom, man går där i sitt rika vita skinn, förfäras över hur människor kan ha det, skänker kanske en avsevärd slant, blir berörd och åker hem. Men vad är det vi inte står ut med? Oss själva? Att konfronteras med det svåra och känna maktlösheten. Skuldkänslorna?