På min handled sitter två svarta smala armband. Flera gånger har jag fått kommentarer om dem, hur vackert det är med ebenholts, att det är ett imponerande massivt material med en märkligt mustig svärta.
Armbanden är av gummi. Förmodligen är de packningar som egentligen ska sitta i någon motor. Jag fick dem av en liten flicka som tog min hand på en soptipp i Kampala, Ugandas huvudstad. Soptippen var hennes hem, jag var en i gruppen av skandinaviska journalister som reste runt i syfte att lära oss mer om det vi kallar tredje världen.
På soptippen fanns matrester som kunde mätta lite, från de stinkande högarna kom också värme då soporna förmultnade. Flickan höll mig i hand och bad om min adress, om och om igen. Skammen inuti mig höll på att skumma över. Ville bort från mitt vita skinn, det sa bara pengar i flickans ögon. Aldrig förr har känslan av »vi och dom« varit så påträngande. Hon fattig, jag rik, hon behöver hjälp, jag kan hjälpa. När vi skildes åt kramade hon min arm och tog av sina svarta armband, gav dem till mig, och neg.
Tredje världen. Så har vi lärt oss benämna de fattiga länderna. En ful positionering. Vi i den rika och första världen, ni fattiga i den tredje. (Den andra världen syftar på tidigare östblocket). Politiker har inför årets val fullt upp att debattera hur mycket (eller hur lite) vi ska avsätta i bistånd. Vi ska hålla den där tredje världen på plats.
På min första resa till Afrika var jag tvungen att äta sömntabletter. För att det var fantastiskt, så överväldigande, så annorlunda. Intrycken var för starka för att lämna på kvällarna. Från barnsben har jag matats med bilder av barn med uppsvällda magar och torkkatastrofer. Aldrig något om Afrikas rikedomar, kaffet, människorna, musiken, världens godaste öl och den absolut ojämförbara naturen. Jag såg jättelika hus, mer påkostade än dem i Beverly Hills i Los Angeles, vaktade av beväpnade män. Och visst såg jag också kåkstäderna, visst såg jag ohyggliga bevis på fattigdom.
Jag blev förlägen, det jag mötte var inget annat än mig själv och mina egna fördomar. Allt jag föreställt mig kom på sniskan, bilderna jag burit ett halvt liv var falska, eller åtminstone väldigt enahanda. I Zambia mötte jag min allra mörkaste sida, jag som alltid gått långt fram i leden i kampen mot rasism. Vi skulle flyga små propellerplan från Lusaka till Ndola, platsen där Dag Hammarskjöld störtade 1961. Stämningen var uppiskad, vi skämtade brutalt om flygbolag i Afrika och när vi blev indelade i små grupper utifrån vad vi vägde, och instruerade om hur vi skulle sitta i de små planen för att det skulle bli jämvikt, då skallrade paniken bland oss. Där stod vi stela och indelade som dagisgrupper. Så kom till slut piloterna och när jag såg att vår pilot var vit blev jag så lättad att jag började skratta ohejdat. Jag kunde inte styra min reaktion, fördomarna jag trodde bara satt i andra smög sig på när rädslan blottade mitt rätta jag. Efteråt var det som om jag ville säga förlåt. Till vem? Till världens alla svarta som redan vet det här, att vi vita alltid, men ofta omedvetet, kommer att bära ett förakt mot andra hudfärger. Vi och dom. Första världen och sedan den tredje.
Jag skulle vilja skicka mina bästa vänner till Afrika, min mor och far, dig som läsare och mina arbetskamrater. Utan att ha varit överallt kan jag nästan lova, att ingenstans får man lära känna sig själv och sina egna värderingar så som i Afrika. Afrika skriver jag och upprepar ett misstag. Som om alla länder i Afrika är likadana. Skulle kanske inte rekommendera någon att i första hand resa till Sudan eller Zimbabwe. Och Tchad och Kamerun har säkert lika lite gemensamt som Finland och Portugal i Europa. Förlåt igen.
När jag kom hem från första resan i Uganda stod jag inför en flytt och skulle plocka ner hela mitt bohag i kartonger. Jag står där med cd-ställ, ljusstakar, slalompjäxor och blomkrukor och svär över hur mycket onödiga prylar jag har. Får syn på armbanden på min handled. Flickan på soptippen. Kanske gav hon mig det finaste hon hade.
Jag gav henne ingenting.