Resan med hund

Resa är lycka. Resa är bekymmer. Åtminstone om man ska vara borta länge. Vaccinationer och valuta, guideböcker och lämpliga kläder. Sånt är bara kul och ökar spänningen. Det andra är sådär lagom skoj: Någon måste ta hand om blommorna och posten, dagstidningen ska ställas av och så bilen. Men allt det där fixar man förr eller senare.
Störst av allt är bekymret med hundarna. Man vill inte lämna dem till vem som helst. Vem som helst vill heller inte, vem som helst kan inte. Som nu, inför den långa resan över jul och nyår. Många tänkbara hundvakter reser själva bort. Och reser de inte utomlands så reser de till svärföräldrar eller annan familj eller vänner där främmande hundar inte alltid är populära. I mitt fall har bekymret dessutom handlat om två hundar. Stora glada labradorer.

Vet inte hur många mil jag kört i snöoväder för att lämna dem i Gävle eller Göteborg, Trollhättan eller Jönköping. Vet inte hur många listor jag skrivit med förmaningar (som att Robin är väldigt förtjust i läder och kan äta upp både stövlar och jackor), eller små berättelser om deras personligheter (som att Moses är mörkrädd och gärna ska ha lampan tänd om natten).
För man känner sig som en bedragare när man ska ge sig av. Inget är tydligare än hundars språk när man tar fram resväskan. De hatar det. Blir oroliga och rädda att bli övergivna. Så många berättelser jag hört om hundar som uttryckt detta. Molly, en långhårig tax som placerade sig i den öppna resväskan i protest och som till slut blev så uppgiven att hon bet sin unga matte i handen då hon försökte ta bort henne. Clint, en golden retriver-pojke som lade sig längst in under sängen så fort någon i huset packade. Han gick inte att få tag på utan att hela sängen flyttades. Eller Enzo, en praktfull dobermann som matte och husse helt enkelt inte hade hjärta att lämna. Enzo vaccinerades, fick eget pass (jo det är sant) och följde med på resa genom baltstaterna, Polen, Tyskland och Danmark.

Vi har pratat en hel del hemma om Robin och Moses inför kommande långresa. Bekymret med Robin har inte känts oöverstigligt. En ung primadonna i sina bästa år. Men att lämna Moses 13 år är inte helt enkelt. Svajig i benen, kraftigt nedsatt hörsel och med en gammal mans integritet och krav på mycket långsamma promenader. Vi har pratat mycket. Vi har till och med varit inne på att ställa in vår resa. Kanske skulle det i så fall bli sista julen med Moses.
Men Moses tog sitt eget beslut. En morgon för några veckor sedan väckte han mig inte som han brukar. Kom inte ens fram till matskålen. Klarade inte av att gå sin promenad utan kissade på sina tassar strax utanför porten. Lade sig sedan tungt i korgen och gav mig en blick som sköt rakt in i bröstet. En omisskännlig blick som sa att det var slut. Hans hjärta orkade inte längre. Veterinären kom och lät Moses somna in i sin egen korg hemma i hallen. Allt gick så fort men ändå som i en evighet. Under hans sista andetag såg jag hur en del av mig försvann. Hur 13 år av förbehållslös kärlek lämnade rummet. For ut genom fönstret och upp i himlen. Bara hans tunga grå tass var kvar i min hand.
Jag skulle kunna göra vad som helst för att få tillbaka det lilla bekymret igen.