Halsa hem och hora av sig

Vårstädning. Fönster putsas, mattor piskas och allt i garderoben ska ut. Kul är det inte. En hylla med diverse är den värsta. Pärmar och gamla anteckningsböcker. Ett gulnat kuvert faller ur.
Jag känner hur det svajar.
Kuvertet har adressen Poste Restante, Brisbane, Australien. Frimärket stämplat 1988.
Jag reste jorden runt på egen hand. Vänner hemma i Sverige fick min resplan i grova drag: Los Angeles, Suva (Fiji), Brisbane och Tokyo.

I varje storstad gick jag till huvudpostkontoret och fick breven. Internet och mobiltelefon hade ännu inte krympt världen. Då reste man utan något som helst ankar fastsatt därhemma. Ett brev hemifrån var som den bästa festen.
Det gulnade kuvertet skickar tillbaka mig och jag tappar nästan andan. Jag minns de röda vägarna, hur det var att se en känguruflock. Jag minns skorna jag hade på mig, hur kaffekoppen såg ut där jag satt och läste brevet. Handskrivet, tre olika handstilar. Mina arbetskamraters korta berättelser ur vardagslivet.

Nej jag tillhör inte dem som säger att det var bättre förr. Med internet har resandet blivit oerhört mycket lättare. Men jag sörjer det som Poste Restante förde med sig, jag sörjer vykorten som förr var de finaste vänskapsbevis som kom i min brevlåda. De var uttänkta. De var riktade till mig, en projektil av omtanke.

”Den som rest har något att berätta” heter det. Detta har diverse aktörer tagit vara på och nu finns så många communitys på nätet att bredbanden stockar sig. Bland annat resedagboken.se, mintur.se och backpacking.se, där resenärer kan lägga upp sina bilder, skapa egna resereportage. På så sätt kan de därhemma följa sina vänners resa, eller oroliga föräldrar ha någorlunda koll på sitt barns äventyr.
I den meningen är det säkert bra, inte minst sysselsätter det resenären. Man har en uppgift. Ta bra bilder och rapportera hem. För språket, och för den goda berättelsen är det förödande. Internetkaféer världen över samlar folk som vill halsa hem, kanske säga att de langtar efter någon eller bara hora av sig. De texter som läggs ut är så långa att jag undrar om någon överhuvudtaget orkar läsa hela berättelsen. Internets brevsidor är som bekant oändliga så det är bara att babbla på.

Men mest av allt sörjer jag souveniren, det som vykorten eller breven ändå är. Brevet i min hand ger mig resan tillbaka. Medan dammråttorna ligger på lur i garderoben har jag satt mig ner med brevet i hand. Jag är tillbaka i Australien. Jag känner med fingrarna över Evas handstil. Hon lever inte längre. Men jag har kvar en del av henne här.
De själlösa mejlen kommer aldrig i närheten av den känsla ett handskrivet brev eller vykort kan ge. Inte minst sitter de ju i en plåtburk och trillar liksom inte över en i vardagliga bestyr.

Detta påstår jag vid ett middagsbord strax efter vårstädningen.
Men en man i middagssällskapet lägger varsamt besticken åt sidan och tittar mjukt på mig. Han berättar om sin dotter som reste i ett halvår och som skrev på en av ovan nämnda sajter. Han har skrivit ut vartenda mejl, varenda bild och bundit in dem till en bok.
Jag skäms lite, för mina utsvävningar känns gammalmodiga, jag hänger väl helt enkelt inte med i utvecklingen. Men jag undrar hur många som gör som han. Och handskrivet är det ju inte. Och jag bara hoppas den fina boken ska trilla ut en dag ur garderoben, kanske om många år, då han vårstädar.