Teveprogrammet Packat & klart har slutat för säsongen.
Tack och lov.
Jag vet inget teveprogram som fördummar sin publik så som Packat & klart. Vi vet alla att SVT ska göra television i allmänhetens tjänst. I mångt och mycket tycker jag resultaten av uppdraget är strålande. Jag kan villigt erkänna att jag lärt mig mycket genom teve. Program som Musikbyrån, Babel och allra mest Antikrundan är folkbildning av bästa slag. Programmen tar sina tittare på stort allvar. Musikbyrån kan ägna en hel halvtimme åt en enda låt, hur den kom till, vad den betytt för framtida musikskapande. Babel går in i boksidor och författarskap med intellektuell fiberoptik, och Antikrundan är en kärleksförklaring till gamla ting. Aldrig har vi lärt oss så mycket om historia som där.
Så kommer vi till Packat & klart.
En rad resereportage som är så ytliga och flamsiga att det bara blir genant. Korta besök i städer och på stränder där programledaren själv är i fokus mer än resmålet. Till och med en så slipad journalist som Peter Jihde blir fånig då han ska bli resereporter. Han, som så skickligt håller ihop de mest kaotiska direktsändningar från de stora idrottsevenemangen. Han, som intervjuar allt från popstjärnor till politiker med både värme och skärpa. När han däremot tar oss till Madrid i Packat & klart tar han bara upp det förutsägbara. Han går på tjurfäktning och festar hela natten lång och bekräftar klyschan att ”Madrid är staden som aldrig sover”.
Naturligtvis är det inte programledarnas fel, och det finns undantag – Fredrik Önnevalls rapporter från Kina är bra, riktigt bra.
Jag har en gång tidigare kritiserat Packat & klart och fått till svar att programmet ”går som tåget”. Just det är problemet. Det tuffar på i sina gamla spår, det lär oss aldrig något nytt. Men det är klart, tycker man det är kul att se programledare prova tokiga hattar, skicka kort hem till sina barn, eller cykla omkull, ja då ska Packat & klart försvaras.
Ett reseprogram inom public service borde självfallet fördjupa reportagen om resmålen. Så som man gjorde för några år sedan i programmet Upptäckaren. Inte minst borde man ta upp vilka rättigheter resenären har, exempelvis då ett flygbolag går i konkurs och man står med dyra biljetter i hand. Borde granska djungeln av reseförsäkringar. Eller de skillnader som finns i både priser och rekommendationer vad gäller vaccinationer. Ett reseprogram värt sitt namn tar också upp flygrädsla och jetlag (sjuk av tidsomställning). Och kanske viktigast av allt – vad ambassader kan hjälpa till med, och framför allt inte hjälpa till med då olyckan är framme på resa. Och vart vänder man sig istället?
Jo jag vet. Detta är ämnen som emellanåt tas upp i Plus. Men det är inte alltid vi tittare hittar till inslagen. Inte heller till de riktigt bra resereportagen som faktiskt dyker upp i Gó kväll, och då med reportern Lena Haglund.
Kanske är det lösningen. En korsbefruktning av folkligt magasinsprogram och konsumentjournalistik. Då kanske det skulle bli både packat och klart.