Världens största hyllning till Peter Lemarc

Världens största hyllning till Peter Lemarc

Har just kommit tillbaka till Stockholm efter en helg i Trollhättan. Och inte vilken helgs som helst. Åkte ner enkom för att delta i evenemanget ”Världens största hyllning till Peter LeMarc”.

I ett 1000-mannaband spelade vi ”Little Willie John”.

Blås, stråkar, gitarrer, basar, trummor, dragspel, pianon, klockspel, och en jättekör.

Nackhåren reste sig, jag kunde inte sjunga, för då började jag gråta.

Tveklöst mitt livs största musikupplevelse.

Att få spela med min bror, barndomskamrater och nya vänner. Och få hylla fantastiska Peter LeMarc.

Organisationen har varit fantastisk från upprop till genomförande. Via sociala medier har vi musiker kunnat ta del av noter och arrangemang och play-along-filmer. Repetitionstillfällen har erbjudits i Trollhättan. På plats alldeles enastående ordnat, var man skulle stå, fika, filmning, inspelning och givetvis dirigenten själv, Ulf Wadenbrandt. Högt upp på en skylift stod han, tydlig, entusiasmerande och med värme som räckte till oss alla.

Det är inte helt lätt att få ihop 1000 personer i en orkester. Med hjälp av blinkande metronom hade vi lättare att förhålla oss till takten, medhörning fanns via FM-nätet (förutom generöst antal medhörningsmonitorer).

Det enda man kunde önskat sig annorlunda, var att det skulle stått någon kvinnlig musiker, gärna också någon lite yngre, på den scen där kompbandet stod. Nu var det bara gubbar. (Även om de var väldigt goa gubbar).

Tack ni som arrangerade.

Snälla, låt oss göra något mer ihop.