06 sep 2013 Att utmana sin största rädsla
Jag har en fobi: ormar. Jag mår illa när jag ser dem, drabbas av ett ångestliknande tillstånd. Men jag har bestämt mig för att utmana den rädslan. Det går om man har rätt människor omkring sig. Inte sådana som fnyser bort min fobi, eller vill skoja och kasta fram en orm, som Jonas Wahlström kan göra. En sådan händelse kan få mig sju steg tillbaka i min rädsla.
Så, jag åkte hem till min gamla spelkompis Klas Adamson i Trollhättan. Han har både ormar och ödlor. Det första han sa då jag mötte honom i trappan där han bor var:
– Om du går in här kommer du komma direkt in till terrarierna där ormarna finns, men om du tar andra ingången kan du ta det i egen takt.
Sedan:
– Jag kommer inte att ta fram någon orm om du inte själv vill det.
Klas har själv haft ormfobi och visste vad jag gick igenom. Efter en stund inne i det varma rummet fullt av ormar och ödlor bakom glas, var jag redo. Jag bad honom ta ut en orm, men bara om jag fick gå ut först.
Ändå stannade jag kvar i rummet, och såg när han plockade ut det ringliga paketet.
Jag höll på att kräkas.
Sedan ville jag ut, Klas lät mig gå iväg och frågade sedan om det var ok att han kom med Mozart, som hans kungspyton heter.
Det gick kalla kårar längs ryggraden på mig och svetten rann. Till slut bad jag honom hålla undan ormens huvud, sakta sakta vågade jag närma mig, mitt hjärta slog ända uppe i halsen, men till slut la jag min hand på den kraftiga kroppen.
Det var något som släppte.
Höll på att börja gråta, sedan blev jag nästan hysteriskt glad. (Men på behörigt avstånd)
Nästa gång kanske jag vågar hålla i den själv. Kanske. Jag vill. Inte. Vill.
Tack Klas.