Att dö redigeringsdöden

Att dö redigeringsdöden

Publicerad

Okej jag överdriver, men att redigera är verkligen inte det roligaste jag vet. Har aldrig tyckt, inte på en enda arbetsplats (och nu lär jag inte få jobb på tidning mer om någon läser det här). Det tar liksom inte tag i den rätta KREATIVITETEN i mig. Men såklart är det ett jobb som måste göras.

Jag har just skickat iväg mitt manus till förlaget. Det var version 5. Men har jag alltså redigerat 4 gånger?

Mja.

– Första versionen var ett råmanus. När förlaget gav mig tummen upp redigerade jag för att det skulle kännas lite helare (version 2).

– Sen kom det tillbaka. Då var det stora jobbet att strukturera om berättelsen. Mycket klippa och klistra. Framför allt stryka. Jag tog bort en femtedel av texten. (Version 3)

– När det kom tillbaka nästa gång hade både min redaktör och en praktikant läst. Jag fick två manushögar med påpekanden om brister i vissa passager i dramaturgin, liksom i tidsperspektiven. Jag redigerade och skickade iväg version 4.

– En sista vända med manuset kom tillbaka, nu var det väldigt få grejer att fixa till Fortfarande stavfel såklart, och en och annan logiklucka. Jag gjorde också dubbelkoll på vissa faktauppgifter. Svosch och så gick version 5 iväg i mejlrören.

Nu ska texten sättas, sedan korrläsas.

Boken heter Happy holiday.