Förtroendet att läsa andra

Förtroendet att läsa andra

Publicerad

Läser en författarkollegas manus. Läser också en diktsamling från annan konstnär.

Båda vill att jag ska tycka.

Det är ett stort förtroende, de litar på mig, och som svar duger inte att säga om det är bra eller dåligt.

Bra är det redan. Frågan är vad som kan utvecklas, vad jag känner, hur jag berörs. Vad ser jag i texterna, var finns berättarrösten? Och så den där dramaturgin. Det finns också andra infallsvinklar – gestaltningen, musikaliteten, är det trovärdigt eller ska det inte vara det?

Och vad jag än läser är det en spegel – en reflektion tillbaka till mig: Vem är jag vad har jag varit med om hur skriver jag själv.

Ett romanmanus och diktsamling har såklart två helt olika uttryck. Den ena ska kanske inte skapa så många luckor, medan den andra gärna får göra det.

Jag fick häromveckan frågan från en annan kollega om jag ville läsa hans romanmanus, jag sa nej, på grund av att jag har så mycket att läsa redan. Jag får också ibland frågor från vilt främmande som vill att jag ska läsa. Ibland gör jag det som konsult.

Men nu, nu läser jag som vän och kollega. Verk av två människor som också hjälper mig i mitt skapande, både inom litteratur, och musik.

Vi hjälper framåt. Utåt och inåt.