Därför väntade Anja så länge

Därför väntade Anja så länge

Publicerad

Nu hopar sig frågorna kring Anja Pärson som igår ”kom ut” i radioprogrammet Sommar. Jag ser dem bland annat på Facebook.

Någon frågar varför hon väntade så länge. Fem år. Varför ska det vara så svårt att komma ut?

Jag tror det handlar om förutsättningar. Vad man har med sig hemifrån, i sig själv, och vilka förutsättningar som finns runtomkring.

Anja berättade själv att det kom som en chock då hon förstod att hon och Filippa älskade varandra. Hon hade inte kunnat föreställa sig att hon skulle vara homosexuell. Det fanns inte. Lika lite fanns det antagligen hemma i Tärnaby, ingen gaymetropol, kan man gissa. Och hur tillåtande är idrottsrörelsen, det undrar jag.

Lika mycket som hon själv behövde vänja sig vid en helt ny självbild, gav hon också andra den tiden. Rätt eller fel, vem har rätt att döma? Vad vet vi vad som försiggick runtomkring henne. Inuti henne själv? Och i Filippa? De var ju två om det här. Jag har full förståelse för Anjas process.

Lägg därtill att Anja är en vinnarskalle, hon har gjort allt, precis allt för sin idrott. Inget skulle få störa henne i hennes fokusering. Det har helt enkelt inte funnits plats för något annat än träning i hennes liv. Ända tills för tre månader sedan då hon lade av, och kärleken faktiskt tog över och skidorna åkte in i boden och hon började förbereda sig för att komma ut.

Men visst är det är sorglig att det tog fem år. Något som hon också påpekar själv då hon berättar hur fel det kändes att presentera Filippa som sin väninna, fastän det var hennes livs största kärlek. Hon förnekade både sig själv, kärleken och Filippa.

Men det är så det ser ut. Vi lever inte i en värld eller ens ett land där homosexuella och heterosexuella värderas lika. Vem behöver komma ut som heterosexuell?

Någon tyckte också att Anja var naiv som inte ”bryr sig om hbtq-frågor, och som inte vill gå på Pride”. Jag tror inte Anja sa att hon inte bryr sig, snarare att hon inte vet så mycket om hbtq-frågor. Återigen, det här är en kvinna som levt i en egen värld, där träning var allt. Hon vet kanske inte så mycket om upproren i Egypten heller, republikanernas framgång i USA eller Greklands skitekonomi?

Hon sa också att hon inte ville bli någon ikon. Det kan jag förstå, särskilt med den personlighet som jag tror Anja har. Hon beskriver sig själv som blyg, till och med konflikträdd. Att hon ska ta ton för homofrågor ligger inte för henne, det gör det sannerligen inte för alla homosexuella. Och att hon inte vill gå på Pride, denna tysta norrländska som helst vill vara i en stuga uppe i fjällen, ja det hajjar jag också.

Men, det är tack vare homorörelsen som då och då visar sin glädjens sida genom Pride som banat väg för att Anja idag blir så välkommen i sitt besked. Det får vi aldrig glömma.

Hon slipper kanske bli ikon, men hon kommer bli en förebild. För många unga homosexuella tjejer allra mest, liksom hon varit – och är – en förebild för många unga idrottare.

Hursomhelst slipper hon nu vara två personer, som hon beskrev sig i sitt fina program: en som står för skidframgångarna, och en som står bakom. Nu är hon en. Nu är hon hel.