I Peru fanns häret och nuet

I Peru fanns häret och nuet

Publicerad

Nej, det var inte bättre att resa förr. Men det var ett större avbrott från vardagen, och gav en större känsla av att vara långt borta. Jag talar om uppkoppling. Den välsignade uppkopplingen som gör att jag kan sköta jobbet i såväl Kuta Kinabalu som på Kinnekulle. Som gör att jag kan ringa och bli uppringd, och messa och blir messad, och gu’ vet vad, i tid och otid. Och som om det händer något, är en oslagbar livlina.

Den förbannade uppkopplingen och telefonen som gör det så betydligt svårare att vara här och nu.

Förr var det nästintill högtidligt att på resa ta sig till en telefonautomat och ringa hem till någon när kär. För att inte tala om på långresorna, då man tog sig till ett postkontor för att hämta sina poste-restante brev. Sådan fest det var att läsa breven hemifrån! I den uppkopplade världen försvinner också lyckan att i efterhand få berätta om sin resa, vi som bloggar eller är torsk på Facebook har redan tömt ur oss allt under resans gång, när vi åter träffar våra vänner finns inget kvar att berätta. Visst går det att stänga av sin mobil, och lämna datorn hemma, men det finns ändå en stark känsla av att uppkopplingen liksom surrar runt huvudet. Jag är inte längre bort hemifrån än några knapptryck.

Utom om man går Inkaleden i Peru. Jag kan utan att överdriva säga att det är en av de allra bästa resorna jag gjort. Särskilt som möjligheten till uppkoppling och telefoni försvann redan klockan halv elva den första vandringsdagen. Det var då, precis då, som här:et och nu:et började. Det hör såklart till saken att vandringen är en ganska tuff utmaning. Det går antingen väldigt brant uppför eller nerför, och luften är tunn, högsta toppen som passeras är 4200 meter över havet. Det gör att man koncentrerar sig på var man sätter sina fotsteg, hela tiden ackompanjerad av sin egen andning. De gånger man höjer blicken mot de snöklädda topparna, eller sänker den ner mot Urubamba-floden i dalgången är tårarna nära, för hela kroppen är närvarande och kämpar med alla känslor för att ta in det vackra. Jag tänker inte på något annat än mig själv under vandringen. Inte på jobbet, på något jag-måste-ta-tag-i, på bekymmer eller relationer. Jag tänker bara på att andas, på törst och hunger, på att natten är kall och solen varm.

Det är en så stor upplevelse att jag i efterhand längtar tillbaka till den som om det blivit ett slags drog. Ett tillstånd så unikt numera att det skulle kunna användas som försäljningsargument för resor. ”Vi reser genom internet- och telefonfritt landskap.” Eller möjligtvis kursresor där man avvänjs från att alltid vara tillgänglig.

Den sista dagens vandring går vi upp klockan halv fyra, tänder våra pannlampor och koncentrerar oss åter på att sätta fötterna rätt. Några timmar senare står vi vid Solporten och ser ner på Machu Picchu. När solens första strålar når den heliga Inkastaden sitter vi knäpptysta och beundrar skådespelet. Plötsligt piper det i en mobiltelefon. Uppkoppling nådd, meddelandet lyder: ” 3-1 till Sverige mot Australien i kvartsfinalen!”

Se bilder från vår vandring på Inkaleden här.