Varje resa är tre resor

Varje resa är tre resor

Publicerad

När börjar och slutar en resa? När man checkar in på flygplatsen för att åka iväg? När planet landar hemma i Sverige igen? För mig är varje resa tre resor. Kanske redan i drömmarna om vart, definitivt i det ögonblick man bokat, börjar resa ett: planeringen och förväntningarna.

Jag står just nu inför två helt olika resor. Den ena går till Alicante i Spanien, en överraskning för en vän som fyller 50. Jag vet väldigt lite om Alicante, bara att det varit ett favoritställe för många skandinaver som vill fly vintermörkret. Mina förväntningar är i ärlighetens namn rätt låga. Men jag förbereder mig likväl, tar reda på vad som finns att se, hur man tar sig från flygplatsen in till stan och var man ska bo för att ha bästa läget. I mitt huvud är jag redan på väg. Min andra resa går till Peru. Jag ska gå Inkaleden och förbereder mig genom att fixa rätt utrustning och kläder, klurar ut hur jag ska kunna fotografera utan att ladda kameran under fyra dagar. Jag vecklar ut kartor för att få en bild av hur långt det är mellan Cusco (där vi ska stanna några dagar och vänja oss vid höjden) till Machu Picchu. Och jag går. Jädrar vad jag går. Ni förstår, jag är praktiskt taget redan där. Ni förstår säkert också att mina förväntningar är skyhöga.

Dags för resa två: upplevelsen. Nya dofter (och lukter), främmande smaker, ansikten man inte sett förut, ett språk man gör sitt bästa för att åtminstone säga hej på. Problem som uppstår, de där små utmaningarna som hur man köper biljett på tunnelbanan eller hittar till ett apotek. Känslan att få känna solen mot huden, höra vågskvalp och cikadors spel. Klara av att vara här och nu och stänga ute de vardagliga bekymren hemma. Det är också nu förväntningarna ska besannas. Jag gissar att min Alicanteresa blir toppen. Att få tillbringa några dagar på främmande plats med goda vänner kan bara bli bra. Peru kan bli precis vad som helst. Kanske blir jag höjdsjuk och klarar inte att vandra Inkaleden. Kanske gör de yttre påfrestningarna att jag och mitt resesällskap blir ovänner? Kanske blir det mitt livs reseupplevelse.

Därefter återstår resa tre: återblicken. Den inträffar inte omedelbart då man kommit hem, utan har en viss fördröjande effekt. Ju längre man varit hemma, desto bättre blir resan. Jag gjorde själv upptäckten då jag nyligen berättade om Hurghada i Egypten, för vänner. En resa för drygt ett år sedan. Jag pratade om den vackra resan genom öknen i soluppgång för att komma till Luxor. Men jag mindes jag fel, för när jag var där var det förskräckligt. Öknen var ful, resan genom det karga var långtråkig, Hurghada något av det mest överexploaterade jag sett, en riktig avart bland resmål. Men så här i efterhand … definitivt en upplevelse. Jag kan till och med höra mig själv säga att det var en fantastisk resa. Liksom de flesta resor i återblick. Därför blir många resereportage eller personliga berättelser så översvallande. Till och med de dåliga upplevelserna blir bra historier i efterhand.

En dag kommer jag sitta här och minnas Alicante med något drömskt i blick, eller Peru med tänk-att-jag-varit-där-känslan. Resan dit har redan börjat. Och ibland undrar jag om inte såväl förväntningarna som återblicken, är bättre än själva upplevelsen på plats.

(Krönika i Vi 5/2011)