Människor – inte stadshus – gör en stad

Människor – inte stadshus – gör en stad

Publicerad

San Francisco. Jag är med på en gruppresa och åker på guidad tur. Jag kan staden ganska väl, men har aldrig tagit en guidad tur. Mina medresenärer är här för första gången. Första stoppet är Civic Center. Snyggt stadshus med vacker kupol. Men livlöst. Sällskapet kliver ut, fotograferar plikttroget, kliver på. Nästa stopp: Twin Peaks, utsiktsplatsen. Vi ser hela den halvö som utgör San Francisco och det isblå havet runtomkring. Sällskapet fotograferar och ojar sig artigt över det vackra. Bussen kör vidare och förbi (!) Haight Ashbury och stannar vid Golden Gate för ännu en fotografering.

Jag vill skrika stopp hallå stanna. Guiden nämner inte ens Haight Ashbury, ett av de mest karaktäristiska områdena i staden. Jag ser de kakelugnsliknande husen fara förbi, muralmålningarna, överlevda hippier och affärerna som fortfarande spelar Grateful Dead. Jag frågar guiden lite försiktigt om vi inte kan ta vägen förbi Haight då vi åker tillbaka in mot stan.

Det gör vi. Men vi får inte går av.

Istället släpps vi av vid Pier 39 vid Fishermans Warf. Där får vi tid på egen hand i två timmar. Platsen där de flesta turister lämpas av är en mix av Gröna Lund och Sergelgatan i Stockholm. Därefter ägnar vi en halv dag åt blåshålet Alcatraz för att sedan återvända till Pier 39 och äta middag.

Jag blir både uppgiven och sorgsen.

Halvdagen hade blivit betydligt mer givande på SFMOMA (moderna museet). Och vart tog området Castro vägen? Där kunde vi besöka teatern med en orgel kvar från gamla stumfilmstiden. (Kommer upp ur golvet och spelar på filmfestivaler.) Spårvagnsresan som vi gjorde i de branta backarna vill jag inte byta ut, de är lika roliga varje gång, men vi kunde skippat sockervaddsområdet Pier 39 och istället ätit på en av Chinatowns slamriga restauranger. Därifrån kunde vi promenerat till Beatnik-bokhandeln City Lights i North Beach. Och varför får vi inte veta något om människorna i San Francisco? Den stad jag känner är en engagerad stad i ständig kamp. Förr mot Vietnamkrig och aids, senare mot Bush och nu mot 12 procents arbetslöshet.

En guidad tur kan vara så mycket. Att hänga med på en hoppa-av-och på-när-ni-vill-buss är lysande som första aktivitet i städer som är riktigt stora till ytan, exempelvis Berlin och New York. På så sätt får man överblick och kan lättare avgöra var man vill ägna resten av sin tid. Turer med olika teman blir heller nästan aldrig fel, exempelvis spöktur i New Orleans, på cykel i Bangkoks okända gränder eller Londons pubar till fots. Men bäst av allt är de små turerna där man kanske är två eller fyra personer som köper guidetjänsten och berättar vad man vill ha.

Vi är berättar för guiden i San Francisco vad vi vill ha. När resan sedan fortsätter söderut längs Highway 1 berättar hon om ”The American Dream”, om förväntningarna på Obama, om de hemlösa på gatorna. Om USA:s ekonomi och hur attityderna mot invandrare hårdnar i svåra tider. Och om hennes egna problem att få en sjukförsäkring.

Det är knäpptyst i bussen. Och där börjar resan.

(Krönika i Vi 12/2010)