Hennes blick fick mig att falla som en fura

Hennes blick fick mig att falla som en fura

Publicerad

 

Där stod hon. Tittade mig rakt i ögonen. Jag föll pladask. Låt mig ta det från början.

Jag arbetar som frilansjournalist. Ibland trillar de riktigt roliga jobben över mig. Som att skriva om hundar. Denna gång om staffordshire bull terrier, en ras jag inte visste särskilt mycket om. Jag har alltid haft labradorer.

I jakten på intervjuobjekt hamnade jag på en kennel i Tullinge utanför Stockholm. Där stod hon. Maiden (bilden). Tittade mig rakt in i ögonen, så intensivt att jag fastnade. Det var en blick jag aldrig mött förut. Den sa: ”Vem är du? Vad vill du? Vad glor du på? GÖR NÅT!”

Jag föll som en fura.

Några månader senare hämtade jag min första staffevalp, Anja. (Döpte henne efter Anja Pärson eftersom hon har så muskulösa lår.)

Femton kilo senare är hon nu i sitt första löp. Hon har fått blicken. Mamma Maidens blick.

När jag går omkring på Stockholms trottoarer är jag en levande hundskola. Labradoren Robyn i ena kopplet, ni vet vem i det andra. Alla gillar labradorer, staffar… tja. En del byter sida när de möter mig, andra stannar nyfiket och frågar ”Vad är det där?” Ibland stannar hela dagisgrupper.

Det de inte vet är att Robyn inte är särskilt förtjust i barn, hon tycker de är stökiga och oberäkneliga. Anja däremot älskar barn. Hela kroppen rister då hon hör eller ser dem. Ibland är hon så glad att hon kvittrar. Anja är uppvuxen i en barnfamilj. De vet heller inte att Robyn är en skarp vakthund. Anja älskar alla som stiger in över vår tröskel.

Ofta vill de nyfikna hälsa. Alla som mött en labrador vet att de gärna vill ta i hand. Det vill säga ta handen eller armen i sin mun. Anja gör likadant. När Robyn spänner sina stora käftar runt någons arm är det ”gulligt”. När Anja gör det kan jag ibland få höra att jag borde ha bättre koll på min hund. Att jag ”måste ta i tu med det där beteendet”. Det är då frågorna om kamphund kommer.

Jag visar med en leksak (en krokodil som jag alltid har med mig i fickan för demonstrationens skull). Först skojar jag med Anja. Är hon på humör tar hon tag i krokodilen (regnar eller snöar det är övningen lönlös, hon vill bara gå hem). Anja biter och sliter, hon har kul, visar ingen aggressivitet. Jag säger ”loss”, hon släpper. Sedan gör jag samma sak med Robyn, som alltid – oavsett väder – biter, sliter och i bästa fall också lossar på kommando.

”Det där är kamplust”, säger jag. Vid det här laget är de så nyfikna att jag också föreläser lite om staffarnas historia, att de sedan lång tid är avlade på sitt goda temperament och att det är på tiden att vi hjälps åt med att tvätta bort deras dåliga rykte.

Det här är den långa vägen för att få människor att ta till sig staffarnas fina egenskaper. Det finns en betydligt snabbare metod. Jag har hundgodis i fickan också. Jag delar med mig till barnen, eller till de nyfikna vuxna. Sedan ber jag dem att säga Anjas namn.

Det är då det sker.

Blicken.

Mer behöver jag inte berätta.

Krönika i Härliga Hund, december 2010.

Foto Maiden (högst upp): Lotta Åberg på JeLoStaff.

Övriga foton: Bodil Sjöström