10 aug 2010 Flygplatser sätter tonen
Första gången. Man har suttit i tio timmar, kanske tolv, hopfälld i ett flygplan. Läst på i guidebok därhemma, pekat på kartor och längtat länge. Så kommer ögonblicket då man kliver ut i det nya. Huden spänd, sinnena öppna. Vad luktar det, hur varmt är det, hur ser människorna ut och hur känns det?
Landar du på Kenyatta i Nairobi smeker Afrikas varma torra hand redan i flygplanets öppning, syns röda jorden strax utanför stängslet. På JFK tar New York-atmosfären ett stadigt tag i nacken vid de första stegen i stimmet. Och Barcelonas flygplats är försedd med glasvägg för att palmerna utanför ska vaja välkommen och slå an medelhavstonen redan vid bagagebandet.
På Suvarnabhumi Airport i Bangkok känns det som man landat i München.
Första intrycket. Alla vet att det består. Som första handslaget, eller den första kyssen. Som politikers ansikte då de ger löften, man trevar efter det trovärdiga, en botten där ankaret sitter säkrat. Och när vi anar att det bara är tomma pratbubblor faller de hårt. ”To be, and not to seem” säger kloka på engelska. Att vara och inte verka vara. Vi letar efter något som kan skaffa oss en klar bild, som kan möta förväntningar och fantasier.
Det sägs att föredragshållare har 20 sekunder på sig att vinna sin publik. Det är inte lite grymt. De 20 sekunder som till och med den bäste talare behöver för att komma förbi darret på rösten eller handsvetten. Så snabbt och enkelt vill vi skapa oss en uppfattning om något nytt.