Från arga och snälla till Happy Pride

Från arga och snälla till Happy Pride

Publicerad

Det var natten mellan 27 och 28 juni 1969 som homorörelsen på allvar började rulla. I USA hade Judy Garland just begravts, och på baren Stonewall Inn i New York var det packat till sista lösögonfrans. Bögar, transor och flator sörjde Judy. Att polisen trakasserade besökarna på baren var inget nytt, men nu, mitt i sorgen fick det vara nog.

Transorna jagade ut polisen och dängde dem i huvudet med sina handväskor.

Så lyder myten och vi älskar att berätta den där historien för att bilderna är så symboliska. Det vi med säkerhet vet om vad som hände är att ett upplopp startade den natten som vi döpt till Stonewall, och som firas världen över varje år under namnet Pride.

I Sverige dröjde det några år, men från 1977 fanns frigörelsedagar och senare frigörelseveckor med RFSL som arrangör. Jag gick med i Frigörelsedemontrationen första gången 1984. Då skrek vi ”Vi är arga vi är snälla, vi är homosexuella.” På trottoarerna stod folk med armarna i kors. Man kunde få sig en spottloska om man inte duckade. När vi höll tyst minut för våra vänner som dött i aids, avbröt Maranata genom att skrika att aids har talat genom Gud.

Så var det då. Så är det fortfarande runt om i världen. Värre. Men Pride är beviset på att det går att förändra.

Jag har besökt flera Pridefestivaler i bland annat USA och Australien, men Sveriges upplaga tillhör en av världens  bästa. Bakom den glammiga ytan bubblar engagemanget. Det stavas Mänskliga rättigheter och smittar av från Stockholms innerstad, till landsbygd och småstäder och runt om över vårt kantiga klot.

Happy Pride allihop. Ta del av Sveriges största folkfest, seminarier och utställningar. Programmet hittar ni här.  Att delta är att ta ställning. Och om ni inte tror att man behöver ta ställning – då tror ni fel.

Tags: