Jag vill vara Ranelids vän

Jag vill vara Ranelids vän

Publicerad

Björn Ranelid var huvudperson på Stjärnorna på slottet igår. Jag satt klistrad. Som jag tror många gjorde. På twitter läser jag idag flera korta funderingar om honom, de flesta kan summeras med ”Vad ska man tycka om Ranelid”.

Jag tänker att jag vill vara hans vän. Skulle vilja höra honom prata mer, få lov att ställa mina egna frågor. Självklart bli man berörd om historien kring hans läpp, om den kärlek hans föräldrar gav honom, om den kärlek han också hyser för andra.

Jag gillar honom. Han bryter mot alla Jantelagar, klär sig snyggt, det får gärna fler män göra, och böjer och bänder på språket. Jag gillar däremot inte hans sätt att raljera över andra författare. Själv ”övade” han på att skriva i 14 år innan första romanen kom ut. Och vi som skriver vet att författandet inte har några genvägar, men att ondgöra sig över att vissa haft betydligt kortare startsträcka och levererar storsäljare med fattigt spårk är faktiskt ungefär lika lågt som att kommentera människors utseende offentligt.

Ranelid har ingen aning om vad som döljer sig bakom andra författares framgångar. Den ödmjukhet och respekt han själv önskar sig borde vara klädsamt att också visa andra. Som den gentleaman han är.

Det där med att kommentera utseende. Lågt, som sagt, dessvärre inget ovanligt. Ranelid är bra när han ger igen, men allvarligt talat, hur många kvinnor får inte ständigt höra kommentarer om sitt utseende utan att det kalas mobbing eller trakasserier? Elisabeth Höglund är bara en.

Det skulle jag vilja prata med Björn Ranleid om.