01 jan 2010 Små grodorna går på muggen
Söndag eftermiddag i New Orleans. The Old Opera House på Bourbon Street kokar av musik och människor. Sellerin spretar ur de stora glasen med Bloody Mary som skickas över bardisken. Några dansar till zydecobandet och det smattras med skedar på ett tvättbräde när en man i grå hästsvans vänder sig om och frågar ”Where’ you from?”
Och där är det igång.
Det där samtalet som jag och alla ni andra som reser haft så många gånger. När man ska försöka ge en bild av sitt hemland, kanske berätta lite om traditioner och våga sig på ett och annat svenskt särdrag utan att dra alla Swedes över en kam.
Det går alltid åt pipsvängen.
Varje gång jag avslutat en sådan utläggning undrar jag vilken bild andra får av oss svenskar. En vän i San Francisco beskriver oss som exakta. Att vi har sinne för detaljer. I vad vi än gör och säger. En vän i Danmark påstår att man med en gång kan se vem som är svensk där det serveras öl, han eller hon tittar nämligen alltid på etiketten för att se hur mycket alkohol det är i ölen. Själv tycker jag mig kunna urskilja svenskar från andra på resa genom den lilla tröjan. Vi har en egenskap, att hur varmt det än är, alltid ha med oss en liten tröja på kvällen. Om det skulle bli kyligt.
När mannen med hästsvansen ber mig berätta vet jag inte var jag ska börja, men eftersom vi är på en bar får det bli snapsen. Att vi har svårt att svälja ner den utan att sjunga först. Och så går jag igång på påsk, jul och midsommar som har ungefär samma saker på menyn och jag berättar om midsommarstång och sången Små grodorna. Han får mig till och med att sjunga. Jag lyckas med en simultanöversättning – Hey frogs, hey frogs – men slutar tvärt för nu vet han nog inte vad han ska tro.
Så jag berättar att vi har fåniga strutar på skallen då vi äter kräftor och så kommer vi in på den ruttna fisken som delar Sverige i två läger.
Hoppar snabbt över till vårt sinne för köer, att vi blir lite nervösa när de inte organiserade. Och att vi delar krognotan exakt på kronan.
Han skrattar och jag får luft under vingarna. Jag är här ensam. Det är kul med sällskap, kul att han gillar det jag säger och jag vill bre på lite om våra tokigheter och berättar att vi alltid frågar om vi ska ta med oss egna lakan om vi blir bortbjudna över helgen.
– How convenient,säger han och undrar om vi har fler egenheter.
Ja, fnissar jag och säger att ibland tittar vi nog ut genom kikhålet i dörren för att se om det är fritt fram. Det vill säga ingen granne där ute så vi slipper prata.
Han höjer sin röda drink och säger att jag nog måste vara ett undantag som ändå är så social.
Vi sitter tysta en stund. Lyssnar på bandet och nickar i takt.
Så är det ju som det är. Man behöver gå på toa när man druckit en öl. I USA säger man restroom, ladies room eller bathroom. Men jag testar för att se var det hamnar, jag bjuder på ett nationellt särdrag och berättar att jag ska gå på the toilet. (Men jag har sinnesnärvaro nog att inte säga vad jag ska göra där inne, vilket också brukar deklareras.)
Han lutar sig fram och viskar:
– That, my friend, is too much information.