28 jun 2009 Historien om Stonewall ingen feministisk framgång
Det var natten mellan 27 och 28 juni 1969 som homorörelsen på allvar började rulla. I USA hade Judy Garland just begravts, och på baren Stonewall Inn i New York var det packat till sista lösögonfrans. Bögar, transor och flator sörjde Judy. Att polisen trakasserade besökarna på baren var inget nytt, men nu, mitt i sorgen fick det vara nog.
Transorna jagade ut polisen och dängde dem i huvudet med sina handväskor.
Så lyder myten och vi älskar att berätta den där historien för att bilderna är så symboliska. Det vi med säkerhet vet om vad som hände är att ett upplopp startade den natten som vi döpt till Stonewall, och som firas världen över i juni varje år under namnet Pride.
Det som följer i Stonewalls spår är hisnande:
Året efter upploppen marcherade 5 000 homosexuella på New Yorks gator, i Sverige dröjer det några år, men från 1977 finns frigörelsedagar och senare frigörelseveckor med RFSL som arrangör. Två år senare, 1979, tog Socialstyrelsen bort sjukdomsstämpeln efter att deras trappa ockuperats av arga homosexuella.
Vi skålade i champagne i juni 1994 då partnerskapslagen röstades igenom.
Nyligen skålade vi för de könsneutrala äktenskapen.
Nu höjer vi glasen för Stonewall 40 år.
Men jag sätter i halsen. Det finns saker som nog måste sägas även en festlig stund som denna:
Historien om Stonewall är ingen feministisk framgång.
Det är tvärtom en historia som andats dubbelt förakt. Mot kvinnor och mot lesbiska.
Det slår mig som allra mest då jag ser Milk. Den oscarbelönade filmatiseringen om Harvey Milk, känd som den första öppna gayaktivisten invald i San Franciscos kommunfullmäktige. Mördad 1978. I filmen syns män på möten, män i sängen, män i folkmassor. Sedan, två kvinnor. Den ena av dem är med i flera minuter. Hon heter Anne Kronenberg och var en av slitvargarna bakom Milks framgång och sägs vara den avgörande för att han till slut blev vald. Den andra är hennes flickvän som snabbt försvinner ur filmen. Detta trots att Harvey Milk även var feminist och förmodligen knyter näven i sin himmel över hur kvinnorna förminskats. Filmregissören Gus van Sant, liksom många andra som skriver homosexuellas historia, har helt enkelt raderat ut den kvinnliga delen av rörelsen. Milk får sin förtjänta uppmärksamhet, vi har mycket att tacka honom för, men i ärlighetens namn fanns en annan öppen gayaktivist folkligt vald långt innan honom som aldrig nämns. Hon hette Kathy Kozachenko och valdes in i Michigans stadsfullmäktige 1974.
En annan film, Fucking Åmål, fick aldrig bli vår film. Det vill säga den efterlängtade filmen om kärlek mellan två unga kvinnor. Till och med recensenter höll tyst om temat. ”Annars går inte folk och ser den”, hette det.
Påpekar man sådant i vår historia, får man inte sällan höra att man är gnällig. (Eller om man påpekar att man inte gillar kvinnoförnedrande skämt: känslig.)
Gnällig var också det ord som förekom på 1980-talet om oss flator. Då var mötesplatsen för såväl män som kvinnor RFSL:s lokal Timmy, på Söder i Stockholm. Andra påståenden som då förekom var att flator var fula. (Något jag fortfarande hör, vid sidan om frågan vem som är ”man” i mitt förhållande.) Vi fick också höra att vi alltid var fulla och att det blev slagsmål när vi kom på fester.
I skuggan av de påståendena försökte vi få en egen kväll i veckan på Timmy, bara för kvinnor. Vi beskylldes då för diskriminering av män. Men vi fick vår vilja igenom. Jag minns en man som stöttade oss, han hette Rolf Veidahl. Det var omtumlande att en man överhuvudtaget var med när kvinnorna tog plats. Fastän det borde varit en självklarhet. Så som vi gjorde de mörka åren därefter, då demonen aids smög sig in i våra vardagsrum och drog ner ridån mitt i en framgångsrik homokamp. Många av de män som då kommit ur garderoben kröp in igen i rädsla för att bli stämplade som hivsmittade. Men hoten utifrån förde oss också samman, både män och kvinnor, och vi flyttade till slut våra positioner framåt.
Det känns tråkigt, ja rent av sorgligt när jag nu måste påminna om att det var bögarnas rättigheter vi kämpade för. Det ångrar ingen av oss. Lika tråkigt och sorgligt känns det att behöva säga detta:
Bögar kan också kämpa för kvinnors rättigheter. Ni kan gnälla, ni kan demonstrera. Ni kan minst av allt höja er skål för de kvinnor som varit med och skrivit vår historia.
(Krönikan ursprunligen skriven för tidningen Ottar)