En vän – ett avsked

En vän – ett avsked

Publicerad

Dörrarna stängs. Hon står kvar på perrongen och vinkar. Jag får inte följa henne till Arlanda, vårt avsked ska ske så här. Mitt i vardagen. Det har hon bestämt, för att vårt farväl inte ska bli för dramatiskt.
Sätter mig på ensamt säte. Det är svårt att hålla tårarna tillbaka. Tittar ut genom fönstret men ser bara mig själv. Hon har varit lika självklar som mina armar och ben, en vän som ringt på lördagar för att fika, för att bara säga hej en onsdagskväll. Vi har hjälpt varandra flytta, vattnat varandras blommor, bråkat, försonats, så som vänner gör.
Men man ska vara glad för vänners skull, glädjas åt deras framgång, även när de får ett jobb i ett land långt bort.

Tåget skjuter ut genom Tanto, förbi omsorgsfulla kolonistugor ut över en Årstavik som äntligen badar i sol. Vattnet därnere glittrar som en försommardag, ett stråk av vår och förhoppning sveper in. Vi har längtat så länge efter att åka hem i ljuset, kunna känna att dagen finns kvar även efter fem. Nu slår ljuset in, nästintill obarmhärtigt. Vi som sitter på solsidan i vagnen blir bländade. Först med barnslig glädje, sedan besvärade. Jag skyler mig med en tidning. Någon försöker ta plats på andra sidan i vagnen, en kopia av Lou Reed flinar i sina solglasögon. Människor kisar. Någon svär.
Så gömmer sig solen bakom ett moln. Färgerna försvinner, molnen blir fler och hela vagnen reagerar lika förvånat som om vi missat en station.
Tågresan fortsätter i färgen grå.
Först när vi förlorat något förstår vi till fullo vad det betyder.
Bakom min tidning ser ingen att jag gråter.