Hundar får det inte alltid bättre i Sverige

Hundar får det inte alltid bättre i Sverige

Publicerad

Jag har en viss förståelse för människor som adopterar hundar från Spanien. De vill skaffa en hund samtidigt göra något gott. Jag har träffat flera hundägare med sina spanska hundar där det gått riktigt bra. Men det är ingenting jag försvarar. Tvärtom tycker jag att gårdagens Uppdrag granskning om problemen kring de lite aningslösa adoptionerna var välkommet.

Det är kanske lite naivt att tro att de skulle få det bättre här, men vi vill ju i så många avseenden tro att svenska förhållanden alltid är bra. Gathundarna från Spanien är inte vana vid att gå i koppel eller att umgås så nära människor, och som vi nu alla vet är det heller inte ur medicinsk synpunkt särskilt vettigt. Vi har slopat karantänsbestämmelserna och att adoptera hundar från andra länder må kännas vara en god gärning, men i det långa loppet tvärtom.

Hundarna är inte sällan stressade och det krävs enorma insatser och erfarenhet att göra något gott för hunden. Det vill säga få dem mentalt stabila. I värsta fall gör man det faktiskt sämre för hunden genom att ta hit den. Man ska fråga sig själv flera gånger om varför man vill adoptera. För sin egen skull eller för hundens?

Jag har själv tagit hand om en hemlös hund, men från Hundstallet i Stockholm. Där finns flera hundar som väntar på ett nytt hem. Det är en noga urvalsprocess innan rätt hund hamnar hos nya ägare. Alla ska ”vinna” på adoptionen. De som så gärna vill ha en hund, och hunden själv. Först då blir det en god gärning och en glad hund.