Du är min spegel

Du är min spegel

Publicerad

Han kommer gående som ur en musikvideo. Kunde vara Snoop Dogg någonstans i New York men detta är Hötorgets t-baneperrong. Kätting om halsen, stor björnmössa, bling bling på fingrar och ett armbandsur stort som en köksklocka.
Det är uppiggande. Vi är många som ser honom gå in i vårt tåg.
– Coolt, säger jag okontrollerat. Jag reser ensam.
Tonårstjejerna mitt emot blir högröda i ansiktet och håller på att spricka.
– Coolt, råkar jag säga högt ännu en gång och nu med långt ”oooo”.
Då spricker tjejerna. Exploderar i ett gapflabb så saliven stänker. De kastar sig ut i gången och skyndar till andra änden av vagnen där de tjuter av skratt.
Är man medelålders och lite gråhårig som jag passar det inte att säga cool. Det är som när man såg vuxna dansa då man var liten. Man höll på att skämmas ihjäl så fånigt såg det ut.
Nu är jag den fånigt vuxna och ”coolt” jag just sagt känns som en död fluga på tungan.

Genom att se andra speglar man sig själv. De på sätet mitt emot påminner om vem man är. Vem man varit, vem man skulle kunna bli. En gammal kvinna pratar med sin väninna om en film de just sett. Nöjda, glada, upprymda och de ska avsluta med ett glas vin på ”en spännande Söderkrog”. Så skulle jag vilja bli som gammal.
En ung man har en armprotes och försöker gömma den men alla ser. Alla vill se. Genom andras elände ser man vad man själv har och vad det är värt.
Ser en frisyr man skulle vilja ha men inte vågar bära.
De vänner man har speglar något i en själv. Jag är irriterad på Jonas som ofta visar tecken på avundsjuka.
För att jag själv kan vara avundsjuk ibland.
Jag gillar Barbro för att hon är så prestigelös.
För att jag skulle vilja vara så prestigelös.
Nu har de båda tonårstjejerna slutat skratta.
Snoop Dogg har tagit deras plats.
Han sitter mitt emot och speglar sig i mig.